Jag är ju fortfarande djupt påverkad från mina nära döden upplevelse förra veckan , då jag blev korad till årets förlorare. Jag gav mig in i den nya kursen med den approachen,. Det känns ganska annorlunda nu än i andra kurser på universitetet, både till gott och ont. Det ena som är ganska gott är att jag slipper slicka röv, det är en ovana jag har dragits med ett tag, som förlorare har jag inget att bevisa. Min prestationsångest som förut flåsat mig i nacken, har dragit på semester. Jag känner mig väldigt medgörlig då veckans arbete har varit hårt regelstyrd. När jag är en förlorare, så är jag lättstyrd, hjärnan går på lågvarv, snarlikt lite apatiskt som en zombie tar jag an mina arbetsuppgifter. - Varsågod dra ett kort! - Gör en spelplan i svarvitt. Ja då går zombien och gör detta. Inga frågor, eller vilda utsvävningar.
Det negativa är just den deprimerade känslan, trögheten. Att känna sig oviktig i ett sammanhang. Att känna sig hämmad att visa sig själv. Lättare att försöka smälta in i massan. Ett känna sig som en förlorare är att känna att saker och ting blir bättre utan min insats.
Men åter igen i vilket spel har jag förlorat? Samhälletspelet mår väl bra utav att medspelarna är som zombis som aldrig ifrågasätter.
Samtidigt så bygger vårt samhälle eller samhälls-ekonomi med att tävla i livet, skaffa sig titlar , först till villa vovve och VD tjänst vinner. Samhället vilar i ett klimat då det är väldigt tabu att vara en loser, skita i kapplöpningen.
Vad skulle hända ifall alla medborgare skulle hoppa av tävlingen?
GAME OVER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar