Inlägg 9. Mitt kort, mitt arbete

Kortet som jag dragit ska leda mig in i mitt gestaltnings arbete under sommaren. Under första handledningsmötet fick jag hjälp med att tolka kortet. Vad har kortet för betydelse? Nu under midsommarhelgen ville jag hitta svar och jag vänt och vridit på meningarna på kortets. Få dem att tilltala mig och motivera mig till att börja mitt arbete. Har känts svårt. Vad menas med "mitt arbete"? Ska jag avbilda mitt redan existerande arbete eller mitt pågående arbete? Vilket typ av arbete vill jag avbilda, mitt skolarbete, mitt livsarbete, eller mitt lönebaserade arbete? Mitt konstnärliga arbete? Jag kunde inte bestämma mig,

därför bestämde jag mig att bara börja någonstans utan att ha en helt klar tanke med vad jag vill att arbetet ska leda någonstans. Med inspirations av boken tärningsspelaren lät jag slumpen avgöra vilket av mina "arbeten", jag skulle börja med att avbilda. Jag öppnade min mapp på datorn med alla mina "arbeten" i och scrollade medans jag blundade, när jag stannade markören tog jag den mapp som hade blivit markerat och började mitt avbildning.

Detta blev resultatet av den metod jag just beskrev.

Avbildning av mitt arbete 1: Radiomontering

Inlägg 8: Nytt kapitel!

Veckan som var färgad av mitt nederlag gav mig många värdefulla erfarenheter. Livet tar inte slut bara för att man misslyckas. Som när man blir dumpad då känns det som man aldrig kommer att le igen och att man bara kommer ligga ner bäddad i sin säng lyssna på coldplay och till slut dö av uttorkning av alla tårar som fälls. Jag brukar bli rastlös efter en vecka...lyckligtvis.

Jag Hittade denna lappen som någon lagt i min väska! Jag blev väldigt glad, det var dags att vända blad kände jag, dags att lyfta mina vingar en smula, ifrån min bitterhet, och iväg mot nya utmaningar. Tack den som la den i min väska!




Jag tror jag kommer att återkomma med reflektioner om förloraren. Men just nu är jag hoppfull över sommarens arbete i gestaltning, och vill tänka lite framåt!

Inlägg: 7

ok Le Grande finale!



Jag tror inte jag förlorar detta spelet. Jag kommer inte sist, Inte först. Befinner mig någonstans i gråzonen långt ner på listan.

Staplat några bröd, bloggat och spelat mina kort. Jag har följt reglerna, men inte mer än så, som en lam bonde i ett schackspel har jag haltat mig fram ett steg i taget, för att kommit fram till andra sidan utan att blivit utspelad. Nu borde jag få en drottning att spela med. Det kan jag behöva. Jag tror att det är så schack brukar gå till i allafall.

Så vad kan jag säga, efter att ha läst de andras bloggar känner jag att denna kurs börjar bli intressant. Endel har skrivit mycket i avancerade termer och dragit paralleller från det ena till det andra. Imponerande, men intresserar inte mig. För jag ingår inte i det spelet. Det spelet är skrivit för lärar-läseri, inte riktat till mig. Endel skriver mycket me me me inkluderat mig själv, det tycker jag också e tråkigt att läsa. Jag tycker däremot det är roligt att läsa bloggar där folk tar ut svängarna, vågar riskera lite, vara lite personliga.

Sedan blir jag väldigt förtjust när någon kommentera på min blogg också. Evelina kommenterade mitt tidsdiskussion, mycket smickrande. Men hade önskat veta lite mer vad hon personligen tycker om saken.

Favvobloggen blir Simons, Simon utmanar spelets fuskare i en match med rigoshett Men han vill inte nämna de han anser vara fuskare med namn? Får se om jag får mig en känga imorgon. Jag är ingen fuskare, jag har spelat med öppna kort sedan kursen startade. Det kanske kan uppfattas som fuskeri. Jag håller inte med

Jag ogillar fuskeri, eller nej om det görs bra kan jag bli attraherad av det draget hos människor. Men jag ogillar ett viss typ av fuskeri, närmare sagt röv-slickeri. Åh det är oattraktivt.

Många i gruppen är väldig ambitösa i sitt spelande. Att se Henke i sin stad idag var att se ett barn på julafton. Det gör mig glad och han smittar mig med sin kreativitet.

Får se vad Som händer imorgon!

Inlägg: 6

Har nu tagit igenom lite utav förre vackans filmer. Min favorit är filmen de ofrivilliga. Det är skrämmande hur mycket den enskilda individen påverkas av de grupper den tillhör. Från veckans filmer har jag fått både en makro mikro perspektiv på spelets regler. Det om intressterar mig mes, som jag kan relatera till är de regler som jag som individ regleras av eller följer.

Jag gillar att ha kontroll , ogillar överaskningar. Jag har gett mig in halvhjärtat i projektet vi nu håller på med just nu med att bygga städer. Jag är inte redo att ge mig in helhjärttat i något just nu, jag vill ha distans till det jag gör. Det gjorde ju så ont att bli så hårt kritiserad för något som låg så nära tillhands, vill inte riskera det igen. Jag vill inte ge mig in helhjärtat i projektet då jag vet att reglerna kan ändras eller någon kan sabba det jag gjort. Om jag håller mig distanserad så är jag flexibel.Jag behöver inte riskerar obehagliga överaskningar. Rationellt kan jag spekulera om reglerna jag föhåller mig till i kursen, men jag är känslomässigt frånvarande.

Men på detta sett exkluderar jag mig från resterande gruppen. Gruppen har stor betydelse för individen. Därför känns det extra svårt att inte ge mig in helhjärtat då jag ser att resterande gruppen gör det.

Tricky!?

Inlägg 5

I have nothing to prove.

Idag var jag i alteljén. De andra jobbar på väldigt ambitiöst praktiskt med sina projekt. Inte jag. Jag bygger lite lite varje dag med mina bröd-skyskrapor. Med betoning med LITE. Jag övar mig på att va mig själv, ser om det är ok att vara en del utav ett sammanhang och se om jag kan tillföra något, varken mer eller mindre än mig själv.

Camilla frågade mig - Vill du inte få ut maximalt av detta? Jag vet inte vad jag svarade, troligtvis- Jag vet inte.

Jag tänker fortfarande på vad hon menade med det?!

Hon är lärare och jag elev. Det är spelet vi spelar.

Jag fick tillföra en regel idag, Jag ville att alla skulle till föra bröd i sina gestaltningar.
Jag kände att jag tyckte det var ett kul kort, jag önska att jag fick bestämma fler regler. Det får mig att känna mig viktig.

Inlägg 4: Våra regler.

Jag är ju fortfarande djupt påverkad från mina nära döden upplevelse förra veckan , då jag blev korad till årets förlorare. Jag gav mig in i den nya kursen med den approachen,. Det känns ganska annorlunda nu än i andra kurser på universitetet, både till gott och ont. Det ena som är ganska gott är att jag slipper slicka röv, det är en ovana jag har dragits med ett tag, som förlorare har jag inget att bevisa. Min prestationsångest som förut flåsat mig i nacken, har dragit på semester. Jag känner mig väldigt medgörlig då veckans arbete har varit hårt regelstyrd. När jag är en förlorare, så är jag lättstyrd, hjärnan går på lågvarv, snarlikt lite apatiskt som en zombie tar jag an mina arbetsuppgifter. - Varsågod dra ett kort! - Gör en spelplan i svarvitt. Ja då går zombien och gör detta. Inga frågor, eller vilda utsvävningar.

Det negativa är just den deprimerade känslan, trögheten. Att känna sig oviktig i ett sammanhang. Att känna sig hämmad att visa sig själv. Lättare att försöka smälta in i massan. Ett känna sig som en förlorare är att känna att saker och ting blir bättre utan min insats.

Men åter igen i vilket spel har jag förlorat? Samhälletspelet mår väl bra utav att medspelarna är som zombis som aldrig ifrågasätter.
Samtidigt så bygger vårt samhälle eller samhälls-ekonomi med att tävla i livet, skaffa sig titlar , först till villa vovve och VD tjänst vinner. Samhället vilar i ett klimat då det är väldigt tabu att vara en loser, skita i kapplöpningen.

Vad skulle hända ifall alla medborgare skulle hoppa av tävlingen?

GAME OVER

Inlägg 3 :Vems Spel?

Jag går sällan till skolan förre tio på morgonen. Om det inte är något viktigt som inte går att ta igen. Så har det alltid varit. Mitt beteende var svårare accepterat i grundskolan och gymnasiet än vad det är nu på högskolan. Det är på så sätt skönt. Men i det sociala spelet och dess spelregler, blir jag förjämnan påmind av mina medspelare att jag fuskar. Idag sker bestraffningarna mer subtilt än för tio år sedan. För tio år sedan så blev det långa samtal med föräldrarna inkopplade med prat om skolk och hög frånvaro men det avtog ganska snabbt då när skolan förstod att mina föräldrar var på min sida.

Mamma kunde skälla ut lärare som ringde hem till oss i ottan och frågade efter mig, hon kunde säga saker som - Sophia ligger och sover som varje normal människa gör vid denna tiden, om du har något att säga till henne för det vänta -och jag hoppas detta är sista gången jag blir väckt på morgonen av en sådan bagatell.

Jag gillade att plugga och fick alltid höga betyg på prov och uppsatser jag var även med på alla obligatoriska grupparbeten och var en omtyckt elev. Detta skapade en komplex situation för min skola då slutbetyg skulle utfärdas. Vad gör vi med en elev som har större frånvaro än accepterat, men visar hög ambitonsnivå på uppgifter och har bara höga resultat i alla ämnen?! Vad signaler ger de till andra elever om hon får lika höga betyg som en som varit flitig och varit här varje morgon? Lärarna kom aldrig överens vilket man kan förstå då man ser stor variation på mina slutbetyg sen grundskolan.

Som sagt så går detta regelavträdande något smidigare i högskolan, men inte helt smärtfritt. Men en kamp som jag är så van vid att den är obemärkt så länge jag inte ger mig in i analyser som denna. Mitt regelavträde provocerar och irriterar mina medspelare. Det märks i blickar. Det tar längre tid för mig att bli accepterad in i gruppen i nya konstellationer. (Detta har givetvis också med andra faktorer än mina sena ankomster) Men jag väljer att begränsa mig till just det i detta blogginlägg.

Vilket spel är det som jag fuckar med? Ett samhällsspel? Ett samhällsspel där man förlorar då man ligger och drar sig i sängen till 13.30 en solig lördag. Där man vinner om man gjort morgonyoga, ätit en god frukost ,läst tidningen, svarat på några mail och slutligen cyklat till skolan, och allt detta innan klockan är 08 00.

Argumenten som jag fått höra genom åren har varit:
1, Du måste lära dig gå upp på morgonen , för att lära dig att anpassa dig till samhället. Annars kommer du aldrig få ett jobb.
2, Du måste gå upp på morgonen för annars blir du deprimerad.

argument 2 kanske stämmer då man efter ett liv blir deprimerad av att ständigt känna utanförskap, och att aldrig får känna att man blir accepterad som den man är. Annars känner jag mig deprimerad av att tvinga upp mig själv klockan 6 på morgonen, bara för att vara en god samhällsmedborgare.

Kontentan av detta blogg inlägg är att det finns så många regler vi anpassar oss efter som vi inte ens är medvetna om. Genom denna kurs kommer nog några av dessa regler medvetenhetsgöras. När man spelar emot reglerna som blir man hårt straffad.

Inlägg 2: Sophia med Bröna!

Helgen har gått, jag har återfått livet en aning. Men något har förändrats i mig. Försökt att sätta mig in i den nya kursen, känns trögt är omotiverad och fortfarande nere efter förra veckans nederlag, men det känns väldigt skönt att ha något konkret att göra och en såpass styrd uppgift. - Bygg din bild.

Jag började bygga i bröd, hade en tanke om att det skulle se häftigt ut, sedan så ångrade jag mig loser mentaliteten gör sig påmind. När Camilla sa att hon tyckte brödet var en schyst metafor så fick jag en skjuss framåt och återbestämde jag mig att använda brödet igen.

Jag fick ett kort idag: förhandla dig till mer utrymme!
Jag embalera hela plats 10 med mina arbetsmaterial. Ibland när man vill ha något så kan en taktik bara vara att ta det. I förhandling så känns det som fler kan få upp ögonen på något de annars tycker är ointressant.

Jag tänker mycket på förloraren, vad det är som gör att det är så hemskt att förlora. Det är ju en naturlig del i livet. Med filmen "The Game" och genom att bläddra genom vår kurs litteratur får det mig att tänka, I vems spel är jag förlorare, mitt eller någon annans?

Inlägg 1:Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Jag börjar mitt första blogg-inlägg ironiskt nog som en riktig förlorare. Det med är detta utgångläge jag börjar den nya kursen. Jag går in direkt och bryter emot mina egna principer Jag tycker synd om mig själv, är omotiverad, självömkande, avundsjuk, självcentrerad, orelevant och pinsam. Men just nu har jag sjunkit så lågt att jag inte har något att förlora längre.

Vad har hänt:

Efter mitt redovisning samtal idag från föregående kurs i konstnärlig gestaltning blev jag totalt sågad. Det känns nu som att någon drog bort mattan jag stod på. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera detta nederlag. Det var ett av de värsta nederlag jag genomlidigt. Min värsta mardröm besannades. När man verkligen har gett allt vad man har blod, svett och tårar. När man försökt sitt bästa, utan att fuska. När man står där och är beredd med applåder och kamma in frukten av sitt arbete. Då möts man av frukt-kastning.

Jag var inte alls beredd på detta, andra i klassen hade sagt att det var "ett mysigt samtal" "de peppar en" "det är en egoboost", "man sitter där och blir helt överröst med komplimanger". Med denna vetskap hade jag fantiserat i hjärnan vad de kommer säga om min konstärlighet.

Efter ett och ett halvt år utan feedback på ens konstärliga utveckling var det extra spännande att få veta, va tycker de om mig? Desutom var det första gången någonsin jag exponerat något som jag gjort av hjärtat. Av någon anledning hade jag en känsla av - de är imponerade utav mig. Jag är en av de bästa!. Nu äntligen skulle jag få det bekräftat.

Hela redovisningen började med att jag fick delta på en annan persons redovisning som hade dragit ut på tiden. Jag hörde hur snacket gick de som examinerade var helt insjukna i de konstnärliga arbete som visades, ställde frågor, var intresserade gav komplimanger. Jag satt och förberedde mig snart var det min tur....

och plötsligt

Där satt jag med byxerna neddragna, och försökte förvara varför jag valt att kalla ett av mina verk till "Afrika". Jag kände mig så dum och snopen. Inget av det jag hade förberett att säga blev sagt, mina kreativa och intelligenta utlägg inneblev, inga av mina verk tycktes imponera eller väcka något intressant. Allt var fel, fel koncept och ifrågasättande. Jag kommer inte ihåg egentligen vad som sas, bara smärtan i bröstet och att koncentrera mig på att hålla tillbaka tårarna. Allt jag kunde tänka var- Hur faan har jag kunnat vara så blind, och vem faan tror jag att jag själv är? Varför utsätter jag världen med min existens, förlåt att jag finns till! Varför utsätter jag mig för detta? Jag tänkte också i frustration på den förbannade kontinenten Afrika, om inte Afrika hade varit så jävla utsatt och mobbad och utnyttjat av resterade världen , så hade jag fått MVG på min gestaltning nu. Måste Afrika finnas? sen så brast det.

Inte ens den värdigheten kunde jag behålla kritiken emot mig varvades med att titta på "riktiga" konstärer på internet Jag kom ihåg att det talades om en sjuk konstnär som tejpade sin penis hårt med gaffa tejp att många förundrades över hur han kunde dricka öl en hel kväll utan att kissa. Är det det som behövs så - hade jag aldrig klarat det ändå.

När jag gick ut ur rummet då redovisningen var över med tårarna sprutande, stod några klasskompisar och väntade. När det frågade hur det gick hörde jag mig själv säga -Det gick bra, jag fick så mycket beröm att jag inte kan hålla glädjetårarna tillbaka. Jag kände mig så skamsen. Jag kunde inte förmå mig själv att säga sanningen, jag skulle bli mobbad, aldrig få ett jobb, min pojkvän skulle göra slut och mina föräldrar skulle säga upp kontakten

- jag bestämde att jag skulle begrava det som hänt som en djup hemlighet. Låtsas om att jag nyss fått bekräftat att jag är en stor konstnärlig begåvning. Låtsas vara bättre än vad jag är en bekant taktik. Tillslut så tror jag på det själv (nästan). Hela världen får beskåda bara de bra sidorna och de bättre påhittade sidorna, så blir alla glada och nöjda.



Så står jag här , mitt i en konstärlig utbildning, där jag ska bli lärare i ämnet som jag suger i, ska precis börja en ny sommarkurs med samma inriktning. Ska lögnen förfölja mig hela mitt liv?. Nej: Jag orkar inte det. Jag ger upp- Jag ERKÄNNER jag är dålig, en riktig looser med stort L. Jag är en sån person som satsar men ändå kommer sist. Allt har ändå gått åt helvete. Nu vet alla det!

Med det här blogginlägget så kapitulerar jag jag erkänner jag är en förlorare. Jag är pinsam och oduglig, jag borde exportera mig själv till en plats där ingen behöver utsättas för mig. Detta är min sanning, mitt utgångsläge och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig an den här kursen.

Mvh Förloraren Sophia Myntti